Tillbakablick igen

När jag var yngre - i 40-års åldern, så brukade jag gå i fjällen. Jag var medlem i en klubb som heter Svenska Polarhundklubben, och vi var ett gäng som, varje höst, brukade  ta med oss våra hundar och vandra i fjällen. Antingen Grövelsjö- eller Helagsfjällen. Vi bar ca 18 - 20 kg:s packning på ryggen och hundarna bar mellan 3 - 7 kg på sina ryggar i sk. klövjeväskor.

Grönlandshund med klövjeväska

Naturligtvis tältade vi. Var vädret vackert så upplevde man vandringen som någonting avkopplande men om det regnade så var det en helt annan sak. Då var det inte roligt att sätta upp tältet eller att packa ner det på morgonen. Men det gick det också. I dag är jag glad för att jag kunde göra de här vandringarna. I dag skulle jag nog inte utsätta mig för att ligga på kalfjället på ett tunt liggunderlag och att behöva gå ut mitt i natten för att hitta någonstans att kissa. I dag får det nog bli stugturer om jag skulle  åka till fjällen för att vandra.
Jag var ute på vårvintern också någon gång, och åkte hundspann.

Hundspann

Tältning i snö - inte så skönt

Tältade då också i bland. Inte riktigt lika skönt med dom övernattningarna, men slädturerna var underbara - vid fint väder. Hundarna rör sig alldeles tyst över fjället. Man hör endast deras flåsande och slädens medar som glider på snön. Maken delade mitt intresse för fjällturerna - både sommar och vinter, och var också ute på olika turer, men det blev mest jag som var ute på dom. Han har alltid varit - och är - en mycket snäll person, som lät mig hålla på.
Jag tänker på hur mycket man orkar - och får gjort - när man är ung. Vi hade som mest 5 stora grönlandshundar som skulle motioneras. Vi hade runt 5 får, 1 - 2 hästar, höns och i bland nån tjur. Vi slog vårt hö och hässjade det själva. Ett år hade vi också säd som vi tröskade. Fåren skulle klippas och i bland fick vi nåt flasklamm som skulle matas. Jag jobbade 75 % på hotell, och maken jobbade 100 % på Leksands kommun. Barnen gick i skola. Phu! jag blev nästan trött av att skriva det där. Men det gick och roligt var det. Jag upplevde det aldrig som jobbigt och jag tror inte maken gjorde det heller.

• "Det är med åren som med snapsarna, det är de sista som knäcker en". Norskt ordspråk

Vi hörs!