Tiggeri

Första gången jag kom i kontakt med tiggare var när jag och dottern var på besök i Milano  1988. Vi skulle besöka Domen i Milano och guiden varnade oss för framfusiga tiggare som jobbade i team med ficktjuvar. Visst såg vi tiggare, mest kvinnor, trasigt klädda och de flesta hade ett eller två barn med sig. Ett på armen och ett hängande i kjolarna. Här var det lätt att låta bli att ge någonting.

Det är alltid mycket folk utanför domen.

Nästa gång blev på Madeira. Där kunde man se riktigt gamla människor sitta och apatiskt hålla fram sina händer när man gick förbi och genast blev det svårare eftersom man hade hört att de gamla hade det riktigt svårt om de inte hade någon anhörig som kunde hjälpa dom. Där kändes det bra att kunna ge lite av sitt "överflöd", men en kväll så satt jag och min syster - som jag reste med den här gången - på en uteservering och väntade på mat. Fram till vårat bord kom en trasigt klädd pojke som såg så ynklig ut så det var riktigt bedrövligt. Han tiggde pengar. Servitören kom ut och schasade bort pojken och i ett kort ögonblick såg jag den "ynkliga" pojkens blick. Han var svart i ögonen och det lyste hat ur ansiktet. Riktigt otäckt att se en sån förvandling.
I St. Petersburg satt det tiggare överallt. Både invalider och gamla tanter men de satt stilla på sina platser och hade en burk framför sig där man fick lägga pengarna.

Nu har vi fått tiggare till Leksand också. De brukar sitta mellan Nordea och Mårtas. En äldre dam och en ung pojke som spelar dragspel. Det sägs att dessa tiggare ingår i ett gäng. Ett gäng som inte alls har det särskilt dåligt ställt utan bara spelar på svenskarnas givmildhet. Ja, jag vet inte men det känns obehagligt. Obehagligt om det finns sån fattigdom i Leksand så folk måste tigga ihop pengar till mat eller obehagligt om det skulle vara så att dessa två spelar ett spel och ingår i någon sorts tiggeri-liga.

• "Det är snällt att ge en fattig man fisk, men det är ännu snällare att lära honom fiska."

Vi hörs!