Beskedet kom idag på morgonen, att Kristian Gidlund avlidit under tisdagen. Kristian var trummis i borlängebandet Sugarplum fairy och han sommarpratade i somras om sin cacer som det inte fanns någon bot för.
Han gav ut en bok "I kroppen min" och han bloggade under samma namn. Jag har inte orkat läsa hans bok men jag har följt hans blogg. Det sista inlägget gjorde han den 8 september alltså 10 dagar före sin död. Han skriver då att resan börjar närma sig sitt slut och idag fanns det en kort text på hans blogg, där någon anhörig skriver och berättar vad som hänt. I den bloggen finns ett par rader skrivna av Kristian själv:
"Så föll ett långsamt regn genom trädgården.
Och jag gick ut för att stilla en oövervinnerlig törst."
Kristian Gidlund
Jag har ända sedan jag hörde nyheten på radion, haft en låt inne i huvudet. Det är Gustav Frödings "Strövtåg i hembygden" som framfördes av borlängegruppen Mando Diao, vid riksdagens högtidliga öppnande - igår. Jag kände inte Kristian Gidlund, men han berättade om sin sjukdom på ett sätt som väl inte kunde lämna någon oberörd. Väldigt sakligt, men med stråk av sorg över allt som han inte skulle få uppleva - ett eget barn till exempel. Kristian skulle ha fyllt 30 år inom kort.
- "De döda är inte borta, de har bara gått ett stycke i förväg."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar