Ingen respekt

Klockan 08.00 onsdag morgon - telefonen ringer: "Hallo, my name is Alice and I´m calling from the computercompany Windows". Mitt svar blir helt enkelt: "Oh no, don´t try that with me". Slut på konversationen, på med luren.
Ända sedan min mamma levde och bodde ensam i sin lägenhet, så blir jag heligt förbannad på alla som försöker lura på folk varor de inte behöver. I det här samtalet med "Alice", var det ju istället att försöka lura mig att släppa in henne i vår dator. Lika illa det.

Ett exempel på Brun utan sol tabletter

När jag städade ett skåp hemma hos min mamma, så hittade jag flera påsar med piller - Brun utan sol. Va, mamma var då 90 år. Jag pratade med mannen i den affär där man lämnar ut paket, och han sa att de -företaget - verkar rikta in sig på gamlingar eftersom väldigt många kom från servicehuset i närheten för att hämta ut paket från samma avsändare. "Vi vill gärna skicka dig en påse med det här, och det är helt gratis. Vi bjuder till och med på frakten". Så går tongångarna. Vad som inte sägs är att nästa leverans som kommer, INTE är gratis och att man måste ringa upp och meddela att man inte vill ha varan längre. Jaha, ringa upp. Det är inte så lätt för en nästan blind person, att för det första hitta telefonnumret som står med pytteliten skrift, och att sen försöka komma fram till rätt person. Nej personer/företag som sätter i system med att lura gamla människor - antingen vid dörren eller per telefon - de anser jag vara kryp som aldrig förtjänar någons respekt. Jag vet att man kan anmäla sig till en gratis teletjänst - NIX telefon, för att förhindra det här, men en del företag struntar helt enkelt i det.

Jo, jag blev faktiskt lite upprörd över samtalet. Jag blir upprörd när jag hittar brev i mail-boxen också, där man meddelar att banken ska ändra system och man måste byta sina bankkoder eller att man ska lämna ut sitt bankkontonummer för att man vunnit en massa pengar - i Nigeria!
Och jodå, vi ÄR med i NIX telefon. Det ringer i alla fall.

• "Telefonapparaten kan tyvärr medföra att man, efter ett par snabba varningssignaler, har en människa man inte alls tål, mitt inne i sitt hem". Carl Hammarén 1920 - 1990. Svensk journalist och aforistoker.

Vi hörs!