Jag har i tidigare inlägg skrivit om min fobi för grodor. Riktiga grodor alltså och nu har vi fått en sån till inneboende. Han/hon bor nere i jordkällaren och i flera dagar har jag vägrat gå ner och hämta nåt där. Det har maken fått gjort. I går blev jag tvungen att ha potatis till middagen och eftersom maken är på älgjakt så tog jag mod till mig och gick ner. Jodå, han/hon låg strax innanför dörren till det innersta utrymmet och jag stod där en stund och tittade på den och resonerade med den (jag resonerar högt). Eftersom den inte svarade så tog jag mig förbi den och plockade i en hink med potatis och gick upp igen. Styrkt av mitt fantastiska mod så tog jag med mig kameran och gick ner igen. Och tog ett kort på den rackaren.
Sen gick jag in och tog kort på mina "söta" porslinsgrodor. Bara för en jämförelse.
I helgen ska maken få gå ner och flytta den levande grodan längre in så han/hon kan få vila ifred hela vintern.
Den gula rosen har anlänt och är nu planterad. Nu hoppas jag på en bra vinter och inga hungriga sorkar/möss som ska äta upp stammarna. Så här ska den förhoppningsvis bli att se ut.
Läste just att den är ganska mottaglig för svartfläcksjuka, så vi får väl se om det går att förebygga eller om det blir en kort visit för denna snygging.
Dura necessitas – "Nödvändigheten är hård"
Vi hörs!
Du är iallafall en djurvän som låter grodan övervintra i källare =) vete sjutton om jag hade gjort..... gillar inte grodor heller.
SvaraRaderaSkröt ju om hur bra jag kände mig i nacken efter träningen men oj det skulle jag inte ha gjort, fick ett ordentligt bakslag, gick väl ut för hårt i början, men nu tar jag nya tag igen.
Kram Susanne