Syjunta eller oppsittu

Syjunta är ett vardagligt uttryck för en grupp som träffas för att sy, virka, sticka eller brodera, och för att umgås. Till skillnad från syföreningar är syjuntan ingen formell organisation eller förening, utan utgörs av ett antal vänner som träffas med varierande grad av regelbundenhet. Vanligtvis är deltagarna kvinnor som träffas hemma hos varandra.
Ordet "syjunta" har ett första belägg i SAOB 1897.^[6][7] Syjuntor var ett vanliga sätt för kvinnor att träffas och umgås under början och mitten av 1900-talet men i och med kvinnans emancipation och inflyttningen till städer förlorade de under seklets sista decennier mycket av sin funktion som social mötesplats. Syjuntan blev så en umgängesform framförallt för äldre kvinnor på mindre orter, men vid millennieskiftet 2000 fick syjuntan ny popularitet, nu bland yngre kvinnor i storstäderna.^{[8] ( saxat från Wikipedia)}

Här i Almo kallas det för oppsittu. Det är lika som ovan, käringar som träffas hos varandra mer eller mindre regelbundet för att handarbeta, dricka kaffe och prata lite.

För oss som träffas här i byn, är det en form av social gemenskap som är väldigt trevlig. Vi är inte så många, men det kan låta som väldigt många om vi hittar ett samtalsämne som engagerar. Inte vet jag om det blir så mycket uträttat hantverksmässigt, men som sagt det är ett trevligt sätt att mötas i vardagen.

Om en stund ska jag åka till Prästgården och gå igenom lite alster som vi i syföreningen har gjort. En del av det ska vi sälja på s.k. åror och en del på ett lotteri. Allt detta kommer att ske den 17 december på den grötlunch som kyrkan anordnar i Prästgården.
Pengarna från åror och lotter går oavkortat till hjälpverksamhet i kyrkans regi. Det känns bra att kunna hjälpa till - om än i det lilla.

• " En hungrande människa mindre betyder en broder mer." Stig Dagerman 1923 - 1954. Svensk författare och journalist.

Vi hörs!