Längtan del 2

Manuela har en dröm, en längtan som hon haft i 25 år. Att rättvisa skall skipas och att de skyldiga skall få stå till svars för sina onda gärningar. Idag ser det ut som hennes dröm kan bli verklighet. General Pinochet kan kanske komma att ställas till svars för sina fruktansvärt grymma handlingar. Manuela kommer aldrig att få tillbaka sin son som torterades och som de till slut skar halsen av, men hennes längtan efter att rättvisa skall skipas, kan nu äntligen bli verklighet och ett svagt hopp av framtidshopp kan börja gry.

Vi sitter långt ner under markytan. Hit ner når inte dagsljuset. Det är en gräslig plats att vara på. Men detta till trots så lever här nere flera hundra barn. Så kallade gatubarn. Vi befinner oss i Santiago eller är det kanske Bukarest. Stadens namn är av mindre betydelse. Det som däremot är av betydelse är barnen som bor här. De sover i gamla kartonger eller i någon lump som de hittat. På dagarna hänger de uppe på stan. Torkar vindrutorna på bilar som stannar vid rött ljus i någon korsning. Ibland får de en slant. Den går bland annat till lim. Lim som de använder att berusa sig med. För att dämpa hungern och för att fly från den verklighet som de lever i. Kanske drömmer de i limruset om en värld där det finns plats för dem. En plats i ett riktigt hem med en mamma och pappa som bryr sig om dem och att de kanske till och med kan få gå i en skola.

Längtan och drömmar. Två saker som både kan vara ljuvliga och svåra, men som ändå på något vis är nödvändiga för att vi skall fortsätta framåt. Det behöver inte betyda att vi är vilsna, utan att vi har en lust att gå vidare för att kanske få se vår dröm slå in.
Till sist kan jag inte låta bli att fundera på de som till döds misshandlade John Hron utanför Göteborg och som sedan - ett år efteråt - skändade hans gravplats. Har de drömmar? Har de en längtan efter något? Har dom en framtidstro?

• "Bara det att ha ett ställe att längta till är ett värde i livet." Barbara Ring 1870 - 1955.Norsk författare.

Vi hörs!