Nostalgi

Idag tog jag mig för att gå igenom gamla lösa kort och annat smått och gott som samlats i en låda. Börjar man med sånt då blir man sittande.......länge. Många av korten som härstammar från Hansgården, måste jag ta med mig till svärfar eller någon granne som kanske känner personerna på korten men en del saker kommer man ihåg som om det vore i går. Bland annat mitt poesialbum. Det var ett måste för "alla" skolungdomar på 1950-talet.


Namnsdagspresent  9- år



Min poesibok

Pojkarna hade också poesiböcker men de skrev mest lite "tuffare" grejer som till exempel:

eller: "sist i boken skriver token, namn och datum har jag glömt för mor har almanackan gömt". Flickorna skrev lite mera "poetiskt" som: "Bliv en lite stråle på vår mörka jord, hälsa dem du möter med ett vänligt ord" eller " Jag önskar dig all lycka på alla sätt och vis en röd liten stuga och en liten gris". Det är poesi som heter duga det.

Jag hittade också gamla brev. Jag jobbade i familj i Montreux 1966 och det är konversation mellan mig och min far/mor. Jätteroligt att läsa eftersom min far dog medan jag var därnere i Schweitz.

Alla vykort från barnen när de var borta på skolresor eller semestrar är ju också roligt att läsa. Nu blir det ingenting sånt att spara för nu "messar" (SMS:ar) man till varandra när man är på semester. Visst är det synd? Samtidigt som den nya tekniken ju är suverän så kommer inte våra barn och barnbarn att kunna sitta ner och bli nostalgiska på samma sätt som vi kan.

Den som spar han har.

Vi hörs!